För att få tröst, trygghet eller lugna sina fransiga nerver vänder folk sig till olika saker. Mat, dåliga TV-program, promenader, alkohol och tobak är vanliga tröstefiltar för den vuxna befolkningen i vårt land. Men när jag är sjuk eller känner mig allmänt eländig och nere, då greppar jag tag i min alldeles egna ”soulfood” – flickböcker från det förra seklets början.

Jag har en försvarlig samling. De flesta är min mors gamla flickböcker som hon inte längre själv ville ha. En del av dem har till och med tillhört hennes mor och är följaktligen från trettiotalet, en del har hon ärvt av någon kusin och är från förtitalet, och en del är från hennes eget femtiotal. Men jag har byggt på samlingen själv också, på lopptorg och då biblioteken sålt ut av sina samlingar. Faktum är att de här böckerna med grova sidor i sträva pappersomslag fyller flera hyllmetrar hemma hos mig.

Det finns något så otroligt lugnande i att krypa ihop i sängen när näsan droppar eller livet känns svårt, och läsa om käcka flickor och raska gossar som upplever ett och annat äventyr och vet sin plats i livet. Man fylls av förtröstan. Dessutom blir ens språk påverkat, vilket ni kanske märker. Man börjar slänga sig med fraser som ”de voro för pjåskiga” och “är det inte förtjusande, så säg”! I de här böckerna är allting så enkelt och redigt, man behöver aldrig oroa sig för hur det skall gå på slutet för man VET att det blir lyckligt. Alla stygga får sitt straff, eller ännu hellre, de inser huru fel de hava haft och bättrar sig. Hjältinnan får hjälten och fina betyg i skolan och blir bjuden på balen. Eller så möter hon sina motgångar käckt och med gott humör och skaffar sig ett jobb och hjälper till att försörja sin fattiga familj. En av mina många gånger omlästa favoriter, En flicka hela dan av Sigrid Adams Klingberg från 1938, handlar just om en flicka som har en ensamförsörjande mor och en syster och hur de hankar sig fram och hur tappra de alla är och hur viktigt det är att inte klaga utan hava förtröstan. Jag älllskar att läsa om hur svårt och eländigt de har det och jag älllskar att läsa om hur hjältinnan får ärva en gammal tant som hon varit så hjälpsam mot och äntligen kan ordna det bättre för sin familj. Men ändå förblir hon så ödmjuk och god. Ahhh…. Bättre än en kopp kamomillte med honung vill jag lova!

Det är väl främst det här med att man alltid vet hur det skall gå som jag finner så tryggt och rogivande. Men jag är också tilltalad av språket, jag tycker om den ålderdomliga svenskan, och så är naiviteten så härlig. Böckerna blir ju ofta ofrivilligt komiska när de läses av en modern människa. Och så finns det ingenting som är riktigt hemskt. Det värsta som kan hända en hjältinna är att hon är föräldralös, och det har också alltid hänt innan boken börjar. Men inga föräldrar är alkoholiserade, ingen knarkar, så vitt jag minns förekommer det inga utomäktenskapliga barn eller våldtäkter eller rån eller någotsomhelst hemskt. Flickorna i skolan kan vara stygga mot den nya kamraten men före boken är slut har hon fått dem alla på sin sida.

Vad jag får ut av att läsa de här böckerna är en trygg och ordnad värld utan hemskheter. Det är som att suga på en söt karamell. Eller som muminböckerna. Just precis det jag behöver då världen känns jobbig eller höstflunssan slagit till. Det kallas visst eskapism.

Jag rekommenderar det varmt åt alla som behöver muntras upp eller som vill ha en mys-stund när höstmörkret kommer smygande. Ni får lov att botanisera på lopptorg eller söka i bibliotekens magasin, för de här böckerna står garanterat inte framme i hyllorna. Sök i så fall på författarnamn som till exempel Sigrid Adams-Klingberg, Gunvor Fossum och Hedvig Svedenborg, eller för finlandssvenska alternativ M. Tång och Karin Antell. Ni kommer att få tillträde till en alldeles förtjusande värld.