Vad är det med fantasy som fascinerar mig så? Och inte bara mig. Just nu upplever fantasy ett uppsving som aldrig förr. Fantasyböcker säljer, de blir till film, Harry Potter och Twilight-serierna uppnår ofattbar framgång världen över. För inte så länge sedan var fantasy en genre som inte var helt rumsren och verkligen inte ”fin”. Många förlag skulle inte ha tagit i den med tång ens, och om de publicerade en fantasyroman så sattes inte etiketten ”fantasy” på den lika lätt som idag. Idag kallas nästan vad som helst för fantasy, från Bröderna Lejonhjärta till Mumintrollen.

För genren som helhet är det kanske bra. Det avmystifierar begreppet för läsare som inte är bekanta med fantasylitteratur sedan tidigare. Det gör den lättare att närma sig och mindre av en esoterisk klubb för nördar (vilket jag, som självutnämnd nörd, kanske inte alltid tycker att är så bra!). Men jag kan samtidigt tycka att begreppet blir lite väl urvattnat. Är fantasy fortfarande lika underbart magiskt om allt är fantasy? Blir genren devalverad?

Dessutom är det lite synd på de andra typerna av litteratur som nu klumpas ihop med fantasy, som magisk realism och sagor. De försvinner i floden av fantasyböcker och förlorar sitt egenvärde. Vad är det för fel på att kalla en bok som Ronja Rövardotter en saga? Min egen första roman, barnboken De Ännu Inte Valda, är jag själv inte så pigg på att kalla fantasy, trots att mitt förlag gör det. Jag tycker att det är mer av en traditionell saga. Ibland känner jag mig nog som en förlegad purist när jag protesterar på det här sättet …

Men hur som helst, fantasy är idag hetare än någonsin. Det är lätt att bortförklara populariteten med den moderna människans behov av verklighetsflykt. Vår egen värld är så tråkig, skrämmande och ful att vi vill fly in i andra, vackrare världar. Jag har till och med själv någon gång raljerande bortförklarat mitt fantasyintresse så. Men det är inte hela sanningen. Kanske inte ens en speciellt stor del av sanningen. Visst finns det element av eskapism i att krypa ihop i soffan med den senaste Neil Gaiman eller Robin Hobb. Man dyker in i den alternativa värld som författaren skapat, vilket i god fantasy inte är svårt eftersom just den andra världen då är välbyggd och levande.

Men om fantasy endast handlade om verklighetsflykt skulle genren inte ha den universella attraktion den åtnjuter. Faktum är att det inte är en annan värld som förtrollar oss när vi läser fantasy. Det är vår egen.

God fantasylitteratur fungerar som en spegel vi ser oss själva och vår värld återgivna i, men i klarare, vackrare färger än vi är vana vid. Och när allt återspeglas mot oss, förstorat och fördjupat, upptäcker vi aspekter av oss själva och vår värld vi aldrig hade upptäckt annars. Fantasyn talar till vårt undermedvetna och får oss att upptäcka saker med vår själ, inte med vårt förnuft. Det här gäller både för att läsa och att skriva fantasy. Den bästa fantasyn är skriven inte bara med tanken utan lika mycket med hjärtat.

Dagens rationella samhälle har också avmystifierat livet, fjärmat oss från alla de element av det övernaturliga som människan förr levde med. Fantasyn ger oss magin åter. Den visar oss på det vackra, fantastiska och oförklarliga med att vara människa och gör livet lite djupare och lite rikare.