De första sex orden är lånade av Gunnar Ekelöf. Novllen publicerades första gången i tidskriften Astra Nova.

Jag reser mig ur min aska och borstar det fina grå dammet från kostymen. Golvplankorna är svartbrända i en stor cirkel omkring mig. Nu måste jag lägga nytt golv igen. Det är den förargliga delen med den här processen. Klinkers kunde vara ett alternativ, antar jag, men det känns så sterilt.

Varje gång blir jag lika förvånad över hur liten askhögen är. Bara ett par deciliter mjukt ludd i en hög ovanpå det svartbrända träet. Det luktar fortfarande smultet golvlack och bränt hår i rummet.

Sopborsten står på sin vanliga plats bakom dörren, jag sopar upp askan i den gula skyffeln, varje gnutta av den. Det är viktigt. Sedan öppnar jag balkongdörren, försiktigt så att inte askan skall virvla upp, och kliver ut på balkongen. Den kalla januariluften träffar mina nya lungor, jag kan inte bestämma mig för om det känns farligt eller behagligt. Fort upp med sopskyffeln över räcket. Askan virvlar iväg på en knappt förnimbar bris. Jag följer mitt gamla jag med blicken där det svävar iväg över gårdagens vita snö.

Mina fötter fryser på den kalla betongen. Jag kliver in och stänger balkongdörren bakom mig.

Nu när det gamla är borta kan jag observera mitt nya jag. Starka händer, raka ben. Ett hjärta som slår regelbundet och lydigt. En mage som kurrar. Jag går ut i köket som verkar välbekant och främmande. I kylskåpet: en svettig bit ost, salladsdressing på flaska, en burk lingonsylt. Jag smäller igen dörren. Inget att nära en ny, krävande kropp med. Får lov att gå ut och handla.

Ute i tamburen klär jag på mig kappa, halsduk, handskar och skor. Märker till min glädje att plaggen fortfarande passar. Handskarna stramar kanske en aning. De här händerna verkar mera handlingskraftiga än de förra.